Min helg med min Frida, lördagen

I fredags vid halv tolv-tiden mötte jag upp Frida på tågstationen. För en timme sedan åkte hon hem igen, och allt däremellan har varit som att komma hem för en helg. Inte som att komma hem till Östersund men som att komma hem i mig själv. Det där lilla hålet i kroppen som har känts så tomt på sistone fylldes för en helg. Jag blev mig själv och har mått så himla bra.

Det här med att bo så långt bort från alla sina vänner och sin familj kan vara underbart vissa stunder, allt som är nytt, spännande och utmanande, men någonstans på vägen har jag tappat en del av mig. Det är alltid något som fattas. Men i helgen har jag känt mig hel. Och just nu känner jag mig så oerhört lycklig för att jag har fått träffa en sån fin vän i en helg, men så är det ju så svårt att säga hejdå.

Helgen har i alla fall varit den allra bästa sedan mamma och Rasmus var här, och trots att jag hade med mig kameran överallt så tog jag inte så många bilder. När man är med Frida blir det ganska lätt att man lämnar det ansvaret till henne. Men här kommer några få bilder från i lördags när vi promenerade i parken kring Mont Juic.