Berg- och dalbana

Egentligen har jag nog inget vettigt att skriva här. Allt pendlar mellan prestationsångest över jobbet och extrem hemlängtan, samt lycka över allt nytt jag får uppleva här. Jag drömmer drömmar om att pappa ska komma hit och blir besviken när jag vaknar. Jag planerar redan vad jag ska göra till hösten och vart jag ska bo när jag kommer hem. Jag blir lite arg på mig själv för att jag inte njuter fullt ut av allt jag har omkring mig just nu men samtidigt är det så svårt att sluta. På jobbet får vi varje dag höra att det måste bli lite bättre, är man inte på topp en dag så blir man hemskickad för "företaget har inte råd att betala ut lön för någon som inte har ork till att göra sitt bästa". Att då gå hem med endast två sälj i fickan två dagar i rad gör promenaden hem lite längre och lite jobbigare.

Samtidigt kan allt kännas helt fantastiskt ibland. Sådana stunder vill jag inget annat än att bo här och jag kommer på mig själv med att tänka på hur roligt det kommer vara att berätta för människor om allt det här när jag är gammal och skruttig.

Jag har sån himla hemlängtan, men samtidigt vet jag inte om jag vill kalla det just det, hemlängan. Jag skulle snarare vilja flytta alla viktiga människor och djur där hemma hit till Barcelona. Men det fungerar ju inte, det förstår ju jag också.